Shakespeares sonett II
Når førti vintrar stormar panna di
og pløyer fòrer i din venleiks eng,
når ungdomsdrakta alle ser deg i
blir stritt og lurvet ugras ingen treng,
- blir du da spurd kvar venleiken vart av,
kvar skattane frå glade dagar fôr,
var "Djupt i mine auges sunkne grav"
ditt svar, da var det skam og tome ord!
Å, var din venleik heller vorten brukt
så svaret var: "Sjå, her er barnet mitt
som erver meg og er min alders frukt."
og barnets venleik prova det var ditt!
Da var du gamal, men vart ung med eitt.
Ditt kalde blod, det såg du banke heitt!
Omsett av Hans Johan Sagrusten