Hør foredraget "Så ser min dröm ut" Et møte med Edith Södergrans liv og diktning her:
Så ser min dröm ut.
I 1916, midt under verdenskrigen, debuterte Edith Södergran med samlingen Dikter. Det første diktet begynner slik: ”Jag såg ett träd som var större enn alla andra …” Deretter ser hun en kirke og en kvinne. ”En krets var dragen kring dessa ting, den ingen överträder.” Slik rammer Edith Södergran inn verden for oss. Den verden hun ville vise oss i all sin forunderlighet.
Dikter ble dårlig mottatt av kritikerne. Den ble latterliggjort, kom i et beskjedent opplag og ble lest av få. Skrivemåten var for fremmed, bildene for uvante. En anmelder kalte diktene ”dårdikter”. Dette gikk sterkt inn på henne. I et desperat brev til forlaget ber Edith om et offisielt dementi for at en viss Edith Södergran ikke er forfatteren til samlingen.
Noen reagerte på at en kvinne kunne skrive dikt som dette:
DAGEN SVALNAR
Dagen svalnar mot kvällen …
Drick värmen ur min hand,
min hand har samma blod som våren.
Tag min hand, tag min vita arm,
tag mina smala axlars längtan …
Det vore underlig att känna,
en enda natt, en natt som denna,
ditt tunga huvud mot mitt bröst.
Du kastade din kärleks röda ros
i mitt vita sköte –
jag håller fast i mine heta hender
din kärleks röda ros som vissnar snart …
O du herskare med kalla ögon,
jag tar emot den krona du räcker mig,
som böjer ned mitt huvud mot mitt hjärta …
Jag såg min herre för första gången i dag,
darrande kände jag genast igen honom.
Nu känner jag ren hans tunga hand på min lätta arm …
Var är mitt klingande jungfruskratt,
min kvinnofrihet med högburet huvud?
Nu känner jag ren hans fasta grepp om min skälvande kropp,
nu hör jag verklighetens hårda klang
mot mina sköra sköra drömmar.
Du sökte en blomma
och fann en frukt.
Du sökte en källa
och fann ett hav.
Du sökte en kvinna
och fann en själ –
du är besviken.
Er det seg selv og sine egne erfaringer Edith Södergran her skriver om? Eller er det kvinnens møte med det mannlige til alle tider? Eller – er det Gud hun har i tankene? Eller kanskje en erotisk omskrivning av dikterkallet? At det er hun, dikteren, som tar imot en rød rose og en krone som tegn på at hun er den utvalgte? De fleste av Edith Södergrans dikt har denne mangetydigheten ved seg; de er ladet med en mening som glipper, når vi tror oss for sikre.
Allerede i denne første samlingen er dødsbevisstheten til stede. Dikteren sier at hun har ”en port för döden – den står alltid öppen”. Hvis vi nøler med å gå inn, så står smerten der og gir oss ”nycklarna till dödens rike, hon skjuter oss in genom porten, då vi ännu tveka”. I et annet dikt ser hun seg selv som ”höstens sista blomma”.
Edith Södergran stiller ikke så store krav til livet, men det viktigste må være der: kjærligheten og en katt. Er det en kjærlighetserklæring eller er det dikterevnen hun drømmer om i dikt som dette?
EN ÖNSKAN
Av hela vår soliga värld
önskar jag blott en trädgårdssoffa
där en katt solar sig …
Där skulle jag sitta
med ett brev i barmen,
ett enda litet brev.
Så ser min dröm ut …
Verken fattigdommen, kampen mot tuberkulosen eller anmeldelsene knekket Edith Södergran. Tvert imot. Det var som om prøvelsene ga henne nye krefter og slipte hennes uttrykksevne. I sykdommens fangenskap forkynner hun viljens frihet. Friheten til selv å forme sine drømmer og sin framtid:
Jag skall bygga den upp på den fasta marken
som heter min vilja.
Jag skall resa den upp på de höga pelare
som heta mina ideal.
Jag skall bygga den med en hemlig lönngång
som heter min själ.
Jag skall bygga den med ett högt torn
som heter ensamhet.
Dette er et utdrag av Inge Eidsvågs foredrag "Så ser min dröm ut" Et møte med Edith Södergrans liv og diktning. Holdt i P2-akademiet 30.01.2010
