Christian Finnskog omtaler Ryan Adams- "Cold Roses"

Sedan jag började rescensera skivor så har jag fått glädjen/uppgivenheten att värdera Ryan Adams 4 gånger. Och då skall jag outa att jag bara drivit offentlig synsing av album sedan 2003. Det ser ut som om jag kommer att värdera Mr. Adams minst två gånger till detta året, och om han skall fortsätta så här så skall det bli ett nöje.

Dubbeln Cold Roses är en särdeles behaglig historia, med tryck på behaglig. För alla oss steelgitarr-fans så är nämligen Cindy Cashdollar svaret på våra drömmar om att bo minst ett år i mitt emellan Baltimore och Nashville. Det brukar vara populärt att säga att man ”har gråtit” på en konsert för att verkligen poängtera att man diggade den. Lite som man för 10-15 år sedan borde ha minst ett blått öga för att folk skulle fatta att man stått längst fram på en konsert med sitt favorit-skränrock-band. Jag har gråtit på en konsert med Whiskeytown. Verklligen grinat. Och när nu Ryan Adams har med sig ett band av The Cardinals kaliber så kommer känslorna svallande när jag minst anar det. En söndag har sällan varit så lång som när ”Now That you’re gone” spelades på repeat i mitt vardagsrum i går. Och även om 80 minuter över två fina discar är lång tid så är det inte lika länge som fem minuter där tankarna går till den man saknar mest i hela världen. Välspelat och med goda sånger. Ryan Adams är igjen mitt countryrock-alibi.

Erlend Mokkelbost omtaler Ryan Adams- "Cold Roses"

Ryan Adams er unektelig en karakter i dagens musikkverden. Ikke bare en likandes fyr, men også en håpløs romantiker, en dranker, og en kreativ sjel som tydeligvis har bestemt seg for å gi ut ALT han har noensinne har lagd av musikk. Jeg kan like idéen, men i praksis blir dette unektelig unødvendig. Plutselig drømmer jeg om plateselskaper og strenge A&R’er som holder lille Ryan litt i bånd, slik at vi heller fikk levert helstøpte album med litt lengre mellomrom i stedet for middelmådige album altfor ofte.

”Cold Roses” er Ryan Adams’ sjette album på 5 år, hvorav debuten ”Heartbreaker” fra 2000 fremdeles står som hans ”crowning moment”. Etter å ha gitt ut demoene sine, lefla med britpop og rota seg vekk i stadionrock, ser det positivt å registrere at han i 2005 har returnert til sine røtter, rettere sagt moderne country-rock. Ryan Adams er ”hjemme” igjen, og det liker vi.

”Cold Roses” er et dobbelt-album, det første av 3 plater han skal gi ut i år, og som vanlig er plata altfor lang. Hadde han halvert den til 1 vanlig album, hadde den truffet meg mye sterkere. Låter som ”Magnolia Mountain”, ”Tonight” (for øvrig et bonus-spor, av en eller annen grunn) og ”How Do You Keep Love Alive” viser Ryan Adams slik vi elsker han, med et hjerte av gull og et talent vi bare kan misunne han. Men grunnen den allerede nevnte overfloden av låter rekker han også å gå totalt går på trynet, som på den dritkjipe pubrock-låta ”Now That You're Gone” (som Christian Finnskog for øvrig elsker!). Ryan Adams er på rett kjøl igjen og fremtiden vil forhåpentligvis by på mye bra musikk fra denne mannen. Jeg håper likevel at han snart oppdager begrepet ”less is more”.