Christian Finnskog omtaler Jaga Jazzist- "What We Must"

Det är ett härligt år för proggrocken och shoegazingen, detta. Vem hade trott det?

Ja, varför inte förresten. Skall det liksom vara så konstigt? Vi har haft depprock-revival, så varför inte lite progg och sko-gloing? The Mars Volta banade vägen fram med sin ypperliga ”Frances The Mute”, Silverbullit visade var skåpet skulle stå med sin mästerliga Arc Light.

Och nu kommer norrmännen. Och det är Jaga Jazzist som gör det. Ganska bra. För en som inte varit så väldigt förtjust i det material som kommit från denna alltjämnt besättningsmässigt skiftande orkestern så är ned-jazzningen välkommen. Nedtoningen av elektroniska ljud, populärt kallat ”blipp-blopp” likaså.

Med detta vill jag på ett sätt som kanske framstår som dumt, självutlämnande lite modernt och kanske en smula ointresserat säga att jag gillar det ökade bruket av gitarrer och ”riktiga” trummor. Och kanske allra mest gillar jag det dramatiskt ökade bruket av enklare låtstrukturer.

Men tillbaka till schanger-retro-lekar; bland låtarna med de alltid i Jaga-sammanhang lustiga titlarna så döljer sig massa fina passager, från extatiska blås-möter-trummor-och-gitarr-utblåsningar till oerhört vackra tangentbasserade utflykter.

Shoegazing och progg där alltså. En skiva jag sätter på när jag vill känna mig spirituell. Inte så ofta men när jag gör det är det speciellt. Jättespeciellt.

Marte Fougner Hjort omtaler Jaga Jazzist- "What We Must"

Jaga Jazzist er et av Norges beste live-band. Først og fremst fordi Martin Horntvedt er en utrolig dyktig trommis. Og fordi det skjer så mye på scenen samtidig med Jaga. Noe som jo sier seg selv, da de er flere enn et helt hip-hop crew til sammen. Og de er et flinkisband, selv om Horntvedtene hater å bli kalt akkurat det.

På plate er Jaga også flinke. Det er et spennende musikalsk landskap de jobber i. Og selv om låtene deres er lange, er de så detaljrike at det kler dem veldig godt. Og nettop på grunn av alle detaljene får jeg en litt prog-aktig følelse med dette albumet. De som liker innadvendt, pompøs rock liker nok ”What We Must” også.

Fremdeles er det singelen ”All I Know Is Tonight” som er platas mest fengende spor. ”Oslo Skyline” er også verdt å trekke frem. Den har alt den trenger for å bli sommerens lydspor nummer èn. En lett og optimistisk låt. Med fløyte fremtredende i lydbildet. Og vi vet jo at fløyta var prog-band som Jethro Tulls favorittinstrument.

”Swedenborgske Rom” er også verdt å nevne. Den får deg til å føle at du er med i Lars Von Triers bisarre ”Riket”.
Og sjekk ut cover-illustrasjonene av Kim Hjortøy, jaggu kan ikke mannen tegne fantastiske portretter også.