Christian Finnskog omtaler Robyn- "Robyn"

Jag har vetat att hon haft det i sig hela tiden. ”Electric” från ’99 års ”My Truth” spelas fortfarande när DJ Nightfuture bryter barriärer på den årliga spelningen på Furholmen på Midsommarafton. Masters at Work-producerade ”Main Thing” var ett annat exempel på att Robin Miriam Carlsson kunde mer än att vara en en duktig soulsångerska ”för att vara vit”. Men hon dessvärre hållts tillbaka av marknadsstrategier och svenskt storhetsvansinne. Hon skulle bli större än Ace of Base, hette det.

Men hela tiden har glimten i ögat, attityden och förmågan att resa sig upp skvallrat om detta albumet som sitter i min CD-spelare skulle komma. Den självbetitlade knytnäven av en platta är inget mindre än en liten revolution. Robyn har med låtar som ”Konichiwa Bitches”, ”Crash and Burn Girl” och inte minst ”Bum like You” inte bara bevisat att hon har det i sig – Robyn is here. Och nu. Det är ultramodernt, fräckt och läckert– det låter så som Gwen Stefani borde ha låtit, men aldrig kunde ha gjort.

Hipsterveteran Klas Åhlund (Teddybears STHLM) har varit en bidragande producent, och samarbetet kan inte beskrivas med annat än bockande lovord. Produktionen är lika lekfull som den är nära, med Robyns röst längst fram och utan onödiga komprimeringar eller andra slitsamt strömlinjeformade nu-skall-vi-nå-allt-och-alla-grepp. R’n’b, electro och en princeballad – yeah! Lägg till attityden av en nybliven skivbolagsboss med fullt grepp om sin nytända karriär och du har ett popalbum som är ett litet mirakel. Robyn is here.

Marte Fougner Hjort omtaler Robyn- "Robyn"

Min kjære kom hjem fra et seks uker langt USA-opphold på lørdag. Da han fant den nye Robyn-skiva i spilleren ble han nesten like glad som da jeg kom og møtte ham på stasjonen. Hardbarka rocker som han er, sier det noe om denne jentas brede apell.

For meg har Robyn vært hun svenske, lyse jenta som hadde den hiten du vet, hvor hun sang ”Do You Really want me, am I really special”. I dag må jeg bare bøye meg i støvet. Hun har laget en merkverdig kvalitetsplate. Hvis man kan bruke begrepet ”girl power” om noen, kan man så visst det om Robyn. Hun synger mye om å stå på krava, og ikke ta i mot dritt fra noen. Hun har startet sitt eget selskap, Konichiwa Records. Når hun da i tillegg lager låter som sitter så bra som disse, ja da må man bare gratulere tjeien.

Det er et umiskjennelig åttitallspreg over plata, men likevel hører man at dette er et produkt fra 2005. Skiva spenner vidt fra den fengende singelen ”Be mine!”; en streit poplåt, til den elektro-clash-aktige ”Konichiwa bitches”, hvor Robyn jaggu rapper som hun aldri skulle gjort annet.

Robyn har noe spesielt, det er det ingen tvil om. Hun har særpreg, samtidig som hun når ut til mange. ”Robyn” er et stykke universelt pop-håndverk, som kan bli stående som en klassiker.