Christian Finnskog omtaler Beck- "Guero"

Dust Brothers har producerat. Precis som när Beck var mr-funky-fresh-too-cool-for-school-and-friends-with-sean-lennon 1996. Då han släppte Odelay, ett av rockhistoriens mest överskattade album.

Nu skriver vi 2005, och Beck är inte bara äldre och mycket mindre funky fresh, han presterar dessutom att göra ett album som är så tråkigt och tillintetsägande att han borde få ett slags pris. Allvarligt talat, vad är det här?

Gitarr-loopar och ”space-cowboy”-produktion, buddy, kryddat med låttexter som han hittat i Jonathan Richmans søppel. Det är så uppenbart gjort av en man som förlorat sina musikaliska visioner, vars momentum tog slut för snart 10 år sedan, en man som desperat försöker ”hitta tillbaka” till något som världen inte behöver.

Kort sagt; en riktigt, riktigt dålig skiva som jag inte rekommenderar att någon köper någonsin. Samtidspoet, MY ASS.

Marte Hjort omtaler Beck- "Guero"

Beck Hansen har mye av æren for min musikalske oppvåkning. For ti år siden slo han meg i bakken; ”Looser” og ”Beercan” fra debutplata ”Mellow Gold” var det største jeg hadde hørt siden Beatles fikk meg til å gråte på barneskolen. Den lille, slacke mannen var rett og slett hot.

Beundringen holdt seg i mange år, med ”Odelay”, ”Midnite Vultures” og ”Mutations”.
Så kom det lavmelte kjærlighetssorg-eposet ”Sea Change”, som ikke grep meg like mye. Det gjør heller ikke årets utgave av Beck. Mulig det har noe å si at han har fått barn med en scientolog; kanskje han har fokuset andre steder nå.

Fremdeles har han med seg The Dust Brothers på produsentsida, og det hjelper jo. Fremdeles sampler han kule beats og rare lyder, som gjør at dette er et genuint Beck-produkt. Men ”Guero” mangler rett og slett gode låter. Det hele starter bra, med singelen ”E-pro”. Han skuffer heller ikke på låt nummer to og tre, ”Que Onda Guero” og ”Girl”.

Men så stopper det dessverre litt opp. I tillegg har ikke mannen klart å begrense seg, fjorten låter er for mye, når de ikke holder høyt nok nivå.

Jeg tror det har mye å gjøre med at Beck ikke har like stor gjennomslagskraft i 2005 som i 1995. Beck sjokkerer ikke lenger. Han laller seg heller fornøyd og tilbakelent gjennom musikkhistorien, og det er fordømt synd