Christian Finnskog omtaler King Midas- "The Jaguars"

King Midas är ett av de banden som jag har följt med störst förstorningsglas sedan jag flyttade till Oslo senhösten 1997. King Midas är också ett av de banden som har gjort att jag har stannat kvar. Universumet de har byggt upp runt sig själva och sin musik bör helt enkelt upplevas i den norska huvudstaden, gärna nattetid och med mörka intentioner. Inte för det, för få norska band har en så pass internationell prägel som just Midas, med tidigare adresser i såväl Hamburg och Köpenhamn och nu senast London. Men hela tiden sipprar Osloromantiken genom den genomsvettiga betongsoulen som deras musik på senare tid med fördel kan beskrivas som.

En kollega i ett TV-program bemärkte att de nu hade börjat med blås, något jag är helt säker på att en viss Horntvedt-broder kommer ihåg annorlunda. Blåset har varit en del av Midas ljudbild i ett årtionde snart, men däremot så är det andra nyheter på The Jaguars. Den första och den viktigaste är närvaron av en producent, närmare bestämt Fred Ball. Detta samarbetet hade jag satt stora förhoppningar till, men dessvärre har det inte varit lika fruktbart som det såg ut på pappret; skitigheten och farligheten som har ramat in Midas tidigare alster är i viss mån bortpolerat – visst låter det bra ljudmässigt, men det har också haft en prozaceffekt; toppar och dalar är i viss mån borta. Men det är på den andra sidan en stor fördel att The Jaguars är en mycket mer tillgänglig än vad den mörkare ”Romeo Turn” var, helt enkelt för att Midas är ett av norges, ja skandinaviens, bästa liveband – och att folk i alla åldrar och livsfaser nu helt enkelt MÅSTE gå och uppleva dem på en scen. Och häri ligger en stor paradox; live kryper just den skitiga energin fram som jag snackade om tidigare, och kanske det helt enkelt bör bli en liveplatta nästa gång?

När nu detta är sagt ställer Woltman & co med ett genomgående starkt låtmaterial och sången är till tider förbluffande bra, såväl som DJ Hansis gitarrspel som med sin diversitet bjuder upp till ormdans, intens headbanging samt stillasittande Richard Lloyd-knarking. Tidspunkten är också vald med respekt, för med titlar som Vodka on Ice, Glowing Faces och Acid Guitars så blir sommaren längre. Speciellt andra del av skivan frammanar till underlivsdans, som Ando Woltman beskrev en av låtarna under den fabelaktiga P3Session de gjorde i början på April.

Marte Fougner Hjort omtaler King Midas- "The Jaguars"

At King Midas er et heidundrandes live-band beviste de her i P3-sessions for et par uker siden. Ando Woltmann er en sånn frontfigur andre band nok kunne kutte av seg beinet for å få kloa i. Med utstråling som en nyforelska fjortis smelter han hvem det skal være. Han skriver også vanvittig bra låter.

Det som har vært King Midas styrke hele veien er at de tar det beste fra fire tiår med populærmusikk og lager sin egen King Midas-miks. Det har de gjort nå også. Fortsatt er Woltmanns klare stemme veiviseren, og fremdeles er blåserekka fremtredende i låtene. Nytt av året er et yndig barnekor som har tatt over noe av korjobben.

Den nydelige kassegitarbaserte ”Case # 2” gjør hele skiva for meg. Hadde salige John Lennon vært i live i dag, hadde han helt sikkert digga den. ”Vodka On Ice” får frem dansefoten, og må bare bli resten av dette årets floor filler.

”The Jaguars” veksler bra mellom de rolige og de mer up tempo-låtene, denne plata har ”it”, rett og slett. Gode musikere, gode låter, og en frontfigur utenom det vanlige. Oppskriften funker hver gang.