Christian Finnskog omtaler Teenage Fanclub- "Man- Made"

Det är som att åka tidsmaskin. Till en möjligen bättre tid, till och med. För när jag lyssnar på Teenage Fanclub så får jag lust att ta upp telefonen och ringa Leon eller Jonas och fråga om de skall med ut på sjön. Om vi skall köpa folköl, starta den lilla båten och grilla några korvar.

Det har alltid varit, och är fortfarande – sorgfri musik. Melodier som passar perfekt för att röra huvudet i sidled samtidigt som ett spontant skratt hörs i bakgrunden och någon ropar ditt namn. Detta är första skivan på TF’s egna skivbolag Pema– och det enda som avslöjar det är kanske att produktionen är något mindre polerad än 2000 års ”Howdy!”. Men i TF’s universum så betyder inte ”mindre polerad” mer fuzz eller distortion, bara att låtarna känns mer nakna på något vis. Hörs speciellt på den nervladdade ”Cells”, som skulle kunna ha varit en Hüsker Dü-singel på 33 varv.

Men sensmoralen består; Norman Blake & co är världsmästare på ödmjuk popmusik. Och hur gött är inte det?

Marte Fougner Hjort omtaler Teenage Fanclub- "Man- Made"

Teenage Fanclub har skrevet noen av de vakreste poplåtene jeg vet om. De har vært med meg i årevis, og de svikter ikke denne gangen heller.

Åpningskuttet er en typisk TF-låt; positiv, refrenget sitter som et skudd, melodien er upåklagelig, og koringene er søte og innsmigrende.

Dette er et band som lager ufarlig pop. Men i motsetning til sine landsmenn i for eksempel Travis har de likevel særpreg. Og det uten noen gang å ha blitt over-hypa av britisk musikkpresse. Med noen års mellomrom, akkurat i det du trodde de hadde gjort sitt, kommer de med en ny samling gode popmelodier. I det stille, men likevel tilstedeværende.

Vi nordmenn elsker jo som kjent tristesse og melankoli. Teenage Fanclub gir deg det, men i tillegg får du en god følelse i kroppen av å høre låtene deres. Du blir litt sånn glad-trist, som Harald og Bård ville sagt det. Prøv for eksempel å sette på låt nummer fire, ”Save”, og du skjønner hva jeg mener.