Christian Finnskog omtaler Anna Ternheim- "Somebody Outside"

Faran med riktigt bra låtar är att man spelar ihjäl dem. Det har jag gjort med låtar som ”Go your own way” med Fleetwood Mac, ”Niki Honey” med Aretha Franklin och ”Tears in the morning” med Beach Boys. Man kan helt enkelt inte sluta lyssna på dem, det är något som träffar dig – texten, en gitarr, ett trummbrekk.

Öppningsspåret på Anna Ternheims debutplatta är en sådan låt. Den heter ”To be Gone”. Den kom i ett ögonblick av mitt liv där jag var som allra mest sårbar, och de knappa tre miuter den varar kommer jag för alltid att förknippa med brytet mellan vinter och vår 2005. Den är dramatiskt, den är gripande; den är fullständigt knäckande vacker.

Men med vetskapen om att jag kanske skulle komma att spela ihjäl den så lät jag den ligga, bara för att upptäcka att resten av skivan är nästan lika bra. Högst personliga texter till egenproducerad musik, det handlar om kärlek, det handlar om att man vet att man inte är galen fast resten av världen verkar tycka det.

Anna Ternheim har tagit sverige med storm, och det är uppenbart inte utan grund. Hennes engelska uttal är charmerande svenskifiserat och känslan för att bygga upp låtarna är väldigt läckert trots den mycket korta karriären. Hennes cover av Henrik Bergrens ”Shoreline”, ackompanjerat av en pumporgel är möjligen den vassaste svenska covern sedan Ebba Grön gjorde Blå Tågets ”Staten och Kapitalet” till sitt paradnummer.

Jag är en sucker för kvinnliga singer-songwriters, jag vet. Men tro mig, gott folk: gör er själva en chans och införskaffa denna fullständiga njutning av en platta. Och gör det nu.

Marte Fougner Hjoer omtaler Anna Ternheim- "Somebody Outside"

Akkurat i det vi hadde fordøyd Ane Brun, kommer det et nytt stjerneskudd fra Sverige. Damen heter Anna Ternheim, og er svensk på ordentlig.

Med en stemme som kan minne noe om Tanita Tikarams, guider hun oss lavmelt og vakkert gjennom ti ganske triste historier. Som kan hende handler om hennes eget mørke sjelsliv, men som like så godt kan handle om alle som har levd livet på godt og vondt. Som så ofte i populærmusikken er det ofte kjærligheten det handler om; den vanskelige sådan.

Denne skiva er på mange måter en klisje. Ung, innadvendt kvinne med kassegitar, med sanger om livet, kjærligheten, havet og døden. Men klisjeer oppstår fordi de er sanne. Og jeg er en sucker for romantikk og melankoli på plate, så dette funker som bare det. Det er vakkert, rett og slett.

”Somebody Outside” avslutter dessuten perfekt med Broder Daniel-coveren ”Shoreline”. Får ikke den frem de store følelsene i kroppen din, er det nok ikke håp for deg. Men det vet vi jo heldigvis at det er.