Christian Finnskog omtaler Queens Of The Stone Age- "Lullabies To Paralyze"

Hjälp. Och jag som trodde att dödsmetall från norra bohuslän i början på 90-talet var skitigt, äckligt och pre-sataniskt. QOTSA (eller Josh Homme & his band, tänker jag vi säger) visar med sitt fjärde album att sex, död och ilska frodas i hans huvud – och denna gången finns inget filter i barndomsvännen Nick Oliveri.

Godnattsagorna är lika paranoida som de är - helt korrekt – paralyserande. Och detta är till en viss grad fascinerande, och till en något mindre grad smittande. För när disharmonierna och dockteater-ljuden tillsammans med riff-repetetionen går in på en runda för mycket så blir det faktiskt fysiskt obehagligt.

Det är då man brukar säga att musik har gjort sitt jobb - när det väcker känslor. Men de här känslorna vill jag inte ha våren 2005. I alla fall inte så här mycket. Det som gjorde ”Songs For The Deaf” så in i helvete bra var delvis på grund av dess bredd, dess mänsklighet och känslan av att QOTSA som band höll på att återuppfinna rocken.

Den känslan sitter jag inte med när jag hör ”Lullabies To Paralyze”, som med sina starka snäv av bitterhet och mörker är en mycket mer stängd skiva, en skiva som inte bjuder upp till dans.

Och även om både Mark Lanegan och Brody Dalle är med och bidrar på några spår, så är det just känslan av att detta är Mr. Hommes ”Ode to infite Darkness”, och inte ett nytt album från ett av 2000-talets allra, allra mest spännande band som snurrar i CD-spelaren.

Marte Fougner Hjort omtaler Queens Of The Stone Age- "Lullabies To Paralyze"

QOTSA har ikke blitt et lystigere band siden sist. Det tyder både cover-kunsten, platetittelen og låter som ”Medication” og ”Everybody Knows That You Are Insane” på.

Stemninga på denne skiva er mørk som en Stephen King-film, creepy som et David Lynch-scenario og makaber som et norsk folkeeventyr. Josh Homme og hans disipler beveger seg et hakk videre fra ”Songs For The Deaf”, og ”Lullabies To Paralyse” inneholder ingen like tilgjengelige låter som ”No One Knows”.

I stedet inviteres du enda dypere inn i hodet til Homme enn forrige gang, og det er et fantastisk sted å være. Det er skittent, intenst, og fremdeles veldig melodiøst. Etter et par utskiftinger i bandrekka, er det enda tydeligere at Homme er den kreative sjefen i QOTSA. Denne gangen har det fått et blues-aktig uttrykk med stor selvtillit i bunnen.

Hør for eksempel på åpningsriffet på ”Someone`s In The Wolf”. Denne bør du ikke sette på om du er er mørkredd og sitter hjemme alene en kveld. QOTSA har bevist en gang for alle at de er et av verdens største band. Rock`n roll på sitt aller beste.