Christian Finnskog omtaler Death From Above 1979- "You`re A Woman, I`m A Machine"

679. Kanada. Bara bas och gitarr. Säg hej till Death From Above 1979, världens definitivt hippaste band. Med attityd. När Death from Above Records (DFA) bad dem vänligt, men bestämt att byta namn så skrev de följande på sin websida:

"FUCK DFA RECORDS FUCK JAMES MURPHY WE DECLARE JIHAD ON THEM HOLY WAR ENDING IN THIER DEATH AND DISMEMBERMENT... james murphy is a selfish piece of fuck that will burn in the flames of a specially dedicated rock and roll jihad. if i had the resources i would fly a plane into his skull."
(pitchforkmedia.com)

Coolt, eller hur? Ja, i sarkasmens underbara land så tycker jag det är coolt, för jag tycker att James Murphy verkar vara en jävla tönt, och jag tycker att LCD Soundsystem är den mest överhypade skiten sedan Beck.

Men klarar de att överföra denna attityden till skiva? Nej. Massa energi, en del sköna riff med massa distortion – men i slutändan så sitter jag och tänker att det var så här mitt band lät för typ 9 år sedan, helt enkelt för att ingen ville vara med för att vi var så dåliga, och då fick det bli trummor och ett stränginstrument med massa effekter.

Och så tyckte vi att det svängde. Helt tills vi hörde kompisarna som körde med två gitarrer i tillägg. New Dimensions, dude. DFA 1979 blir lite som en champagnecocktail, gott med en sipp men när man väl skall dricka det så vill man hellre ha the real shit. Black Sabbath, till exempel. Eller kanske Monster Magnet. Kan däremot tänka mig att se dem live, mycket på grund av att jag tycker det ser så corny ut med sjungande trummisar.

Marte Fougner Hjort omtaler Death From Above 1979- "You`re A Woman, I`m A Machine"

The Rapture var en stor hype i musikkpressen i fjor. Jeg skjønte den delvis, men falt av etter en kort stund.

Det samme skjer dessverre med Death From Above 1979. Som The Rapture lager disse en slags dansbar støy-rock, som helt sikkert tar av på dansegulvene rundt om.

Problemet med Death From Above er at på en hel skive blir de kun støyende. Det er et par lovende låter på skiva, som singelen ”Romantic Rights”, og ”Blood On Our Hands”. Resten av palta er blitt et uinteressant stykke rock.

Vokalist og trommis (uslåelig kombinasjon) Sebastien Grainger presser hele tiden stemmen sin til det ytterste, som i ett misforstått forsøk på å høres ut som han synger med sjel. Problemet til denne unge duoen er at låtenes anslag ofte er tøffe som bare det, og lover mye mer enn det vi får i resten av låtene.

Jeg føler meg rett og slett litt lurt av denne skiva. Hvis de til neste gang klarer å fylle litt mer inn i den hippe ramma de har skapt på denne førsteskiva, skal jeg være den første til å gi dem klapp på skuldra.