Christian Finnskog omtaler Beezwax- "Who To Salute"

Stort bolag, tredje skivan, stora förväntningar. Att Kenneth Ishak är en extremt talangfull låtskrivare borde det väl sättas lite tvivel till vid det här laget, inte minst bevisat med solo’n från förra året; ”Everything has Soul”.

Och ja, redan på spår 3 börjar vi närma oss pop-heaven med ”I’m not where i’m supposed to be”, som med sin orgelslinga får mig att sträcka ut armarna mot solen som visar sig mer och mer för varje dag som går.

Jag befinner mig plöstligt utanför Sentrum Scene i början på 90-talet och väntar på att Boo Radley’s, The Posies och Teenage Fanclub skall gå på scenen, men detta betyder inte att skivan på inget vis bara är en tids- och referensmaskin, lyckligtvis.

Nej, detta är en display av hur vackert popmusik blir när man tar den på allvar, när man stoppar in hela känsloregistret i den, slänger alla möjliga förbehåll på kredd-skräphögen och bara låter sig rivas med av att livet är gött och förtjänar ett sountrack därefter.

Länge leve sommaren, länge leve popen, länge leve Beezewax.

Marte Fougner Hjort omtaler Beezwax- "Who To Salute"

Det er uendelig trist å skrive dette, men Beezwax har ikke fått det til denne gangen heller. Etter ti år med hardt arbeid hadde det vært så vel fortjent om ”Who To Salute” var en knall plate.

Det er den ikke, heller en middels en. Kennet Ishak har en behagelig, om enn noe flat, stemme, og innimellom viser han godt pophåndverk, som med ”I `m Not Where I`m Supposed To Be”, uten tvil skivas beste spor.

Man får hint av både The Beatles og Teenage Fanclub, men Beezwax blir bare en blek kopi, dessverre. Der nevnte Teenage Fanclub har låtene og arrangementene, kommer Beezwax til kort.

Det finnes så uendelig mange band som dette der ute, og da holder det ikke å være midt på treet.