Christian Finnskog omtaler Kent- "Du & Jag döden"

10-årsjubileumet skall tydligt firas med att ”ta det tillbaka” som en annan svensk artist uttryckte det. Kent med den redan slitna märkeslappen ”skandinaviens största band” (eh, Vikingarna?) har med ”Du och jag döden” igjen grävt ner sig i depprockens mörkaste grop, och när sanning skall sägas så är det de är allra bäst på.

För även om skivan inte har en ”FF” eller en ”Kärleken väntar”, det vill säga sommardängor som får dig att vilja bli promiskiös, så träffar låtarna en annan del; nämligen det att känna sig ensam. Jocke Bergh brukar omtalas, vid sidan av Per Gessle, som Sveriges vassaste låtskrivare – och även om han har god hjälp med inspirationen från deppkungarna i Depeche Mode och The Cure, så kan jag bland spåren vara enig i det.

Allra bäst hörs det på ”Palace & Main” med en textrad som kan ta knäcken på den bästa: ”Alla som älskat dig har hatat mig rädsla”. Starkt. Ett hett tips är att ta med sig denna skivan och sätta sig på ett tåg.

Det gjorde jag, och det fick följden att jag hoppade av 4 stationer efter där jag egentligen skulle av. Vidare så är det med tempo Kent gör sig bäst, på de lugnare låtarna så håller inte nerven i sig lika bra, och det är kanske just då nerven slita, inte gå av.

Marte Fougner Hjort omtaler Kent- "Du & Jag döden"

Min interesse for Kent forsvant etter ”Isola”. Etter det ble trioen surere og mer pompøse jo feitere kontiene ble. I tillegg forsvant de gode låtene som kjennetegnet Kent i begynnelsen av karrieren.

Jeg har til og med vært så dristig at jeg har utnevnt Kent til et av verdens kjedeligste band, i godt selskap med for eksempel U2. Men jaggu ser det ikke ut til at jeg må bite i meg de ordene nå, gitt. ”Du & Jag Döden” er Kent som vi vil ha dem; litt mer nede, og med fokus på god popmusikk.

Fremdeles synes jeg Jokke Berg er en tilgjort sutrepave, men det er for så vidt greit når han både synger bedre og lager bedre låter enn på lenge. Selv om jeg fremdeles blir flau av enkelte av tekstllinjene til Berg. Som denne: ”Jag står på en flygplats og väntar på känslan”; au.

Ja, ja, kanskje det er tiårsjubileet som gjør det, kanskje de bare har blitt voksne, eller kanskje de slapper mer av nå som fremtiden for lengst er sikret økonomisk.

Jeg vet bare at dette er et gledelig gjenhør med et band som kan når de vil- litt ekstra.