Marte Fougner Hjort omtaler Jim Stärk - "Jim Stärk"

På lørdag satt jeg hjemme i sofaen og så på Spellemannprisen. Showet var ikke revolusjonerende på noe vis, og jeg fulgte med på det ene øyet.

Det som fikk meg ut av dvalen var Einar Stokke Fadnes og Jim Stärk. Da de kom på scenen og spilte vakre ”Going down that lonely road” ble jeg rett og slett rørt. Det var et magisk øyeblikk på norsk tv.

Jim Stärk er alt det nordmenn elsker; unge, melankolske menn med kassegitarer. I tillegg skriver Fadnes grisegode melodier.

Det er et mer selvsikkert band man møter på denne tredje skiva til Jim Stärk Det er blitt en mer ”voksen-pop”-preget plate, men i positiv forstand. Skiva er også ganske positiv, midt oppe i all melankolien. Trioen er dessuten utrolig musikalsk. Harmoniene sitter som skudd, og de er virkelig dyktige musikere, Jim Stärk.

Det eneste som fortsatt skurrer litt er Einars engelsk-uttale. Det er litt flaut når Einar sier ”With Ya` ” så keitete som han gjør i ”Morning Song”, eller i åpningssporet ”I Do”, hvor han synger ”I Do apreciate Ya` ”.

Men det er da tilgivelig når alt annet stemmer så bra som det gjør på denne plata. Løp og kjøp, nå!

Christian Finnskog omtaler Jim Stärk - "Jim Stärk"

När EP’n ”Morning Songs EP” kom lagom till att tillsammans med Euroboys’ ”Soft Focus” bilda soundtracket till sommaren 2004, trodde jag seriöst att the summer of love faktiskt var här tillbaka för att stanna.
Nu avstannade den visserligen med god hjälp av Dagbladets debattsidor, men musiken lever – som det heter – kvar.

Således är Jim Stärks tredje skiva en logisk vidareföring av EP’n som jag nästan spelade sönder. För en som har Jackson Browne’s ”Saturate Before Using” som en av sina absoluta favoriter någonsin, så borde detta vara som att få en evig present från L.A California.

Och på många vis så är Jim Stärk en komplett skiva, Einar Stokke Fadnes vokal är bättre än någonsin, arrangementen lika läckra som välplanerade, och texterna är tydligt skrivna mitt emellan kärlekssorg och kärleksrus.

Så varför bryter jag inte i hop av beundran, varför skriver jag inte hem till Electric City om att musiken peakar i Oslo? Svaret är ett lyxproblem, jag vet, men likafullt tänkvärt; det blir till tider för perfekt.

Jag skulle önska att det fanns en skrikande gitarr där någonstans, eller ett primalskrik - still heading for a breakdown. Men, fuck, denna skivan kommer att sälja skiten ur de flesta andra norska utgivningar i detta post-softrockens år 2005, Jim Stärk kommer att bli festivalfevoriterna framför alla andra, och med vind i håret kommer jag att stå där och digga med solglasögon.

Förhoppningsvis med lika delar kärleksrus och alkoholrus rusande genom mina ådror