Marte Fougner Hjort omtaler The Mars Volta - "Frances the mute"

Omar Rodriguez og Cedric Bixler sto nesten foran det store gjennombruddet med sitt forrige band, At The Drive-In, da de la ned hele prosjektet og startet The Mars Volta. Der At The Drive-In var rimelig forutsigbart, er The Mars Volta alt annet enn det.

Jeg trodde aldri jeg skulle si så mye pent om prog-rock. Det må jeg nå, i den grad man kan kalle The Mars Voltas nye album prog-rock. Rodriguez og Bixler selv mener at all innovativ kunst er progressiv, og liker ikke å få noen som helst form for merkelapp på musikken sin.

Jeg satt og drakk rødvin med min kjære lørdag kveld, og det var da denne skiva traff meg. Ikke i hjertet, for dette er ikke en romantisk plate, men midt mellom nyrene og milten et sted.

”Frances The Mute” er en syk plate, sjokk og vantro sier jeg bare! Den er så detaljrik og gjennomført at det bare er å bøye seg i støvet. Denne plata må du høre gjennom mange ganger for å få med deg alt. Gjør du det, vil du høre at mange av lydelementene går igjen i flere av ”låtene”. Nesten som en musikal, bare så uendelig mye bedre!

De gjør det ikke lett for seg selv, rent kommersielt sett, ved å gi ut en slags konseptplate, med fem låter. Fem lange låter, vel og merke. Konseptplate er den i den grad den bygger på en dagbok nå avdøde tidligere medlem Jeremy Ward fant i en bil. Personene på plata er da tatt fra denne dagboka.

Likevel er denne skiva veldig tilgjengelig, på sitt eget merkelige vis. Denne plata er mye, den er alt fra psykelisk, hard rock, til latinorytmer og svulstige ballader, og det funker som bare det.

Skivas mest tilgjengelige spor er den nydelige ”The Widow”, en sår og melankolsk fortelling.
Bixler synger dessuten så bra at du gjør lurt i å kjøpe denne plata bare på grunn av hans stemmeprakt.

Christian Finnskog omtaler The Mars Volta - "Frances the mute"

Tänk dig att du går i tredje klass och skall imponera på läraren när du skall skriva en bokrapport, tänk dig att du väljer Kafkas samlade verk – och så faller de helt naturligt för dig. En ny värld öppnas.

The Mars volta har med den här skivan helt tydligt betsämt sig, nu skall inga musikaliska konventioner följas, alla kommersiella aspekter kan bara dra åt helvete. Enligt rykte så tog det 2 månader att bara spela in trummorna på de första sju låtarna.

Skivan är visserligen uppdelad i spår, men likväl som en tät thriller-TV-serie så bör man inte komma in sent. Inte i sjunde avsnittet, liksom. Detta är med andra ord ett album som bör höras från början till slut.

När du gör det så kan du glömma allt som heter mindaltering drugs, spela den högt och du hamnar i en blandning av helvetet och himlen. I en värld där Omar och Cedric håller i den magiska dirigentpinnen, mot ett musiklandskap där eklektik inte räcker att beskriva vändningarna.

I en musikformaterad tidsålder får man av The Mars Volta något så unikt som en uppenbarelse, och den uppenbarelsen visar till att regler är till för att brytas.

När detta är sagt så är detta extremt krävande lyssning, paranoid, satanisk lyssning. Lite som att ligga och lyssna på klassisk musik innan man skall somna, när stråkarna håller på att söva dig kommer plöstligt ett rabiat blåsparti som får dina nerver att knyta sig.

Vilken platta, vilket förrykande mästerverk av en platta. Denna kommer att ta år att ta sig igenom, år innan jag till fullo förstår alla dess intrikata och skrämmande vackra hörn.