Marte Fougner Hjort omtaler Doves - "Some cities"

Doves lager svevende og episk rock, og de er av de flinkeste i klassen sin. Engelskmennene er veldig glad i å synge trist over glade melodier, det gjelder også vokalisten i Doves, Jimi Goodwin.

Du har hørt det før, men likevel har Doves den såkalte x-faktoren i forhold til mange andre band som dette. Det hører du spesielt på ”Black and White Town”. Hvis ikke vorspielet tar av til denne låta vet jeg jaggu ikke hva du skal gjøre. Noe så positivt i all sin tristesse er det lenge siden jeg har hørt.

Hvis man skal sette fingeren på noe, og det skal man jo, så må det bli at Jimi Goodwin av og til synger farlig likt Cris Martin i Coldplay, og det er jo helt sikkert ikke tilsiktet.

Synd, for jeg tror de kommer til å bli sammenliknet mye med Coldplay nettop på grunn av dette. Og er det noe musikere hater er det jo å bli sammenliknet med andre.

Christian Finnskog omtaler Doves - "Some cities"

När munspelet kommer in på ”The Storm” så faller jag. Och faller, och faller. För det är så det känns när man lyssnar på Doves tredje fullängdare; att man faller sakta genom moln.

Det låter stort och atmosfäriskt, drömmande och vackert. Och detta, mina vänner, utan att det blir för mycket av det goda, som så ofta är fallet med ”episka popalbum”. För det måste väl ändå vara poängen med en skiva som Some Cities, att man kan plocka fram den när du vill att arbetsdagen eller skoldagen skall ta slut med en mjuk landning.

Enda problemet, och det är ett stort ett, är sången. Jimi Goodwin sjunger lika opersonligt som han sjunger tråkigt och klagande, och med den hängande genom detta annars soulfyllda – extremt behagliga albumet – så blir det till slut en påfrestning och inte en oas.