Marte Fougner Hjort omtaler Håkan Hellstrøm - "Et kolikbarns bekännelser"

Håkan Hellstrøm har fått seg kjæreste, og det er nok bra for mannen som selverklært mangler draget. På denne plata er det ikke like mye ”Stakkars mej jag får inga brudar”- preg som på de to foregående platene hans. Og det er også bra.

Det som ikke er så bra er at han ikke har laget en like god plate som han nok kunne gjort. Denne gangen er det melodiene det skorter på. ”En Midsommarnatts Dröm” er et godt singelvalg, den sitter som et skudd. Ellers kan det virke som den desperate Håkan var mer kreativ enn den mer satte Håkon.

Men den historien har vi jo hørt før. Det det også handler om er at Håkan lett blir veldig anmasende gjennom en hel langspiller. Stemmen hans funker for så vidt i all sin skrudde og skranglete skeivhet, men i lengden blir det ganske så slitsomt.

I tillegg må Håkan slutte å bruke så mange engelske ord i tekstene sine. Han må rett og slett slutte å synge svensk-engelsk. Det gjør vondt å høre ham synge ”In my opinion”, og ”lococmotion” som rimer på ”Revolution”. Argh!

Hellstrøm prøver hardt å ta på seg den samme episke fortellerstemmen som for eksempel Bob Dylan og Leonard Cohen gjør, men klarer det dessverre ikke. Han funker rett og slett best når han er på sitt mest positive rent musikalsk sett.

Han har gitt osss fabelaktige ”Kjenn ingen sorg for meg Göteborg” og ”Kom igjen Lena”, og nå ”En Midsommarnatts drøm”. Venter vi i ti år kan vi få en fabelaktig samleplate.

Christian Finnskog omtaler Håkan Hellstrøm - "Et kolikbarns bekännelser"

Nej, nej, nej – kära Håkan, vad är nu detta, då? ”Känn ingen sorg för mig göteborg” var en injektionsspruta, en euforisk vandring genom lilla london, en expartyknarkares livsomfamning.

Och nu är det dags för den svåra skivan, bakfyllan efter succén, time-outen. Herregud, är det konstigt att vanliga människor ibland förundras över bortsskämda artisters klagande och navelskådande?

”Jag har testat det mesta” löd överskrifterna i förra veckans promointervjustart, och då snackar vi narkotika. Om detta albumet är resultatet av denna fåfängda tyck-synd-om-mig-inställning så är jag tvungen att säga hejdå till min favorit-seglargosse från Götelabörg.

Få saker är så irriterande som när festens nav går hem först, och det är så denna plattan känns – som om Håkan har berövat oss glädjen av hans sällskap. I stället får vi en tröttsam Evert Taube-wannabe, utan visioner.

Retroperspektivt lallande om saker vi alla önskar att fly från. Kunde du inte sparat på detta tills du i alla fall blev 40? Eller sparat det till boken som garanterat kommer. Trist. Bara trist.