Chritian Finnskog omtaler Bright Eyes - Digital Ash in a Digital Urn / I’m Wide Awake, It’s Morning

Emmylou Harris är med. Herregud. Bara det är argument nog för att köpa den, strippade, folkiga, akustiskt bevandrade ”I’m Wide awake, It’s Morning”. Den solklart bästa av denna dubbelutgivning från Conor ”The Wonder Kid” Oberst.

Contrydränkta melodier där han (tack och lov) skalat bort ungdomsångesten i texterna till ett minimum, och hellre använder sin lyriska talang till att berätta historier om att livet faktiskt kan vara ganska gött. Tack för det.

Bäst blir det på Land Locked Blues där Conor och Emmylou gör en av de vackraste duetterna på riktigt, riktigt länge.
Kombinationen ung, sökande och kreativt explosiv man och värdigt åldrad kvinna med en livserfarenhet de flesta av oss bara kan drömma om är mycket, mycket stark.

När det gäller den mer experimentella, hårdare ”Digital Ash in a Digital Urn” så skall han ha för just experimentet. Det känns som att han har fått gå bersärk i en elektronisk gadget-butik och på död och liv stoppat in synthslingor, trummaskin och omotiverade stråkar bara för att han kan, och inte för att det fyller ett syfte. Mig träffar det inte på mer än ett par-tre låtar.

Detta är ett format han helt tydligt inte behärskar på långt när lika bra. Med en mörkare tematik i texterna är detta också betydligt mer krävande lyssning. Men som sagt; Emmylou. I say damn!

Aage Wolf omtaler Bright Eyes - Digital Ash in a Digital Urn / I’m Wide Awake, It’s Morning

Wide awake er den av disse platene som er lettest å like. Med sin rett-frem-enkel-gitarpop-med-countrytwang, framstår Conor Oberst som en emo-reinkarnasjon av Gram Parsons, og da er det kanskje ikke så rart at selveste Emmylou Harris dukker opp på tre av låtene.

Men til tross for all sin eleganse, føles skiva litt forutsigbar og ensporet. Digital Ash kommer derimot til å bli utskjelt og mislikt av mange, pga sin utypiske, overlessede hi-tech produksjon. ”Det er ikke sånn indie skal låte, liksom.”

Joda! For etter noen runder viser det seg at det er her de virkelige kruttet ligger. De storslåtte og deilige arrangementene, de energiske popmelodiene, de fantastiske historiene, alt som vi elsker Bright Eyes for. Det låter bare ikke helt som før.

Jeg er ikke sikker på om det er denne stien Oberst’en utelukkende bør følge framover, uansett er det en lettelse å se hans kompromissløshet og vilje til å utforske.

Han risikerer selvsagt noen feiltrinn og en eventuell dårlig plate hvis han fortsetter med såpass drastiske stilskifter, men heller det enn at man går lei av at han trår opp den samme stien gang etter gang.