Christian Finnskog omtaler
The Game - "The Documentary"

Låt detta vara sagt med en gång; du får ingen banbrytande progressiv hiphop i golfkläder om du köper den här skivan.

Skivan heter The Documentary, och det är en historielektion om kusten vi gillar bäst. Västkusten är Bästkusten.

Jayceon Taylor a.k.a The Game är siste man ut från Aftermath/G-Unit-maskinen, och denna gången har alla inblandade träffat nerven. Pärlbandet av gäster och producenter är lika långt som det är celebert – och precis som rimmen på skivan har de inte sparat på krutet.

Man brukar säga att producenterna håller på sina bästa beats tills tiden och anledningen är den rätta. Tydligt är att det har varit ett unisont beslut om att öppna valven. Om det så är Kanye West, Just Blaze, Timbaland, Alchemist eller Doktorn själv så skriker det top knotch kvalitet genom nästan hela den 17 låtar långa vandringen genom west coast heaven.

Om det så är när 50 Cent gästar på”How We Do” som mycket väl kan bli nästan lika stor som ”In da Club” eller när The Game demonstrativt skriver in sig själv i raphistorien på var och varannan låt, konstant med nickningar till Eazy-E, Dr. Dre och Ice Cube; ”I learned NWA before ABC”.

The Game har tidvis fortfarande en del att gå på när det gäller flow’en, men det har exekutiv producent Dr. Dre enkelt löst genom att låta exekutiv producent 50 Cent gå in och lägga hooks.

Enkelt, smart och säkerligen lönsamt. Trots albumets längd så slipper man de sedvanliga enerverande skits’en, och antalet inblandade till trots så låter det förvånande helhetligt, som om Dre har bett alla involverade att hålla sig till en master plan. Så borde det fungera. Så skall det fungera.

Förra året kom 2004 års bästa hiphop-album Kanye West’s ”The College Dropout” i starten på året. Historien upprepar sig. I dubbel bemärkelse.

Aage Wolf omtaler The Game - "The Documentary"

The Game er den ferskeste lærlingen i stallen til Dr Dre, og låter også som akkurat dét. Dette er klassisk westcoast gangsta-rap, med fete, fengende, dansevennlige låter og kjekkastekster.

På mange måter kan skiva beskrives som en destillert utgave av det beste fra vestkystens glansdager på 90-tallet, her får du alt som gjorde det gøy å høre på Snoop, Dre og 2pac.

Det eneste lille problemet er at dette låter så mye av inspirasjonskildene, at jeg ikke skjønner helt hva vi skal med The Game. Jeg mener, det låter helt fint det her, men kan på ingen måte måle seg med de originale skivene til de gamle heltene.

The Game legger ikke skjul på inspirasjonene, han har tatovert NWA på brystet, og skryter uhemmet av at han også kommer "Straight outta Compton", men han burde fokusert mer på å lage noe som låter mer særpreget.

Samme hvor mange rapkjendiser som dukker opp på skiva, og jeg nevner i fleng: Kanye West, Just Blaze, Timbaland, Eminem, 50Cent og selvfølgelig også Dr Dre, så gir ikke det The Game noe mer særpreg. Heller tvert imot.

Og selv om dette sikkert er en plate å ha det morsomt til på fest, så blir jeg ikke veldig overbevist av The Game.