LYD: Hør omtale av Ane Brun her!

Aage Wolf omtaler Ane Brun- "My Lover Will Go"

Ingen enkel sak å være sanger-låtskriver, enten så har du det eller så har du det ikke, liksom.

Det er kanskje vel bombastisk å påstå at Ane Brun ikke har det, all den tid hun åpenbart appellerer til en hel del mennesker med sin musikk, ikke minst i Sverige der hun har et ganske stort navn.

Men med denne EP-en treffer Ane undertegnede med lite annet enn pene, stort sett akustiske toner som fremkaller gjesp og småirritasjon. Irritasjonen kommer først og fremst fordi jeg opplever sangen hennes som anstrengt og klisjéfylt, både rent sangteknisk, men også verbalt.

"Sometimes we tip-toe, sometimes we run, sometimes we wonder why, looking at the sun" synger Ane filosofisk. Gjesp. Bedre blir det heller ikke når hun covrer Sam Brown og hennes soulpop-slager "Stop", hvem trengte en akustisk cover av den? Ikke jeg i hvert fall.

Litt bedre blir det når hun covrer Jeff Buckleys "Morning theft", men originalt er det ikke akkurat.



LYD: Hør omtale av Ane Brun her!

Christian Finnskog omtaler Ane Brun- "My Lover Will Go".

Vilken röst. Vilken vacker, vacker röst. Jag undrar om hon har lika mycket trist livserfarenhet som det låter, om hon är ledsen just nu, och om saker och ting kommer att ordna sig.

Jag hoppas det. Kalla det en helgförälskelse, kalla det ett stycke musik som passade min vintertyngda sinnesstämning perfekt. De två cover-låtarna på denna fyraspårs-EP vittnar om var inspirationen kommer från; "Stop" av Sam Brown, och "Morning Theft" av Jeff Buckley.

Föga överraskande kan tyckas, kanske till och med upplagt. Men det är här styrkan visar sig, för att skall man kunna utmärka sig i en schanger som både är älskad och hatad, exploaterad och outtömmlig, så krävs det antingen särprägel eller en känsla för raffinemang.

Ane Brun har både och. Rösten är redan nämnd, med närmast perfekt avvägt vibrato, vidare ett plockande gitarrspel á la Nick Drake, också här en man vars inflytande på skandinaviska singer-songwriters närmast är genomgående enormt – och som därmed kräver varsamhet.

Detta löser Ane Brun med försiktigt orkestrerade stråkar och slagspel som nyanserar låtarna och ger dem särprägeln jag snackade om tidigare. Rekommenderas.