LYD: Hør omtale av Gwen Stefani her!

Aage Wolf omtaler Gwen Stefani - "Love Angel Music Baby"

Man skal aldri kimse av god pop. Uansett om man liker artisten som lager den eller ikke. Dårlig pop derimot, både kan og skal man være ufyselig mot og skjelle ut av hele sitt hjerte.

Gwen Stefani blir jeg nødt til å både kose med og skrike til. Deler av solodebuten hennes er fantastisk, førstesinglen "What you waiting for" har ført til store forventninger, og i de beste øyeblikkene på plata innfrir hun voldsomt. Så voldsomt at jeg blir varm i hjertet.

Eksempler på dette er de to låtene André 3000 har produsert, Neptunes-låta er også kul, og Dre-låta godkjennes under tvil. Men denne plata inneholder også pop av verste sort.

Uinspirerte sutreballader blir aldri bedre av at de pakkes inn med det som mest av alt høres ut som 80-talls Stock Aitken & Waterman-produksjoner. Flørting med electroclash som ikke er mer vellykket enn det Madonna får til, eller heller ikke mye å rope hurra for.

Gwen har attityden, hun beviser også at de gode låtene og de rette initiativene bor i henne, men vurderingsevnen står det verre til med.

Og så lenge plata inneholder så mye middelmådig og regelrett dårlig musikk som den faktisk gjør, kan jeg på ingen måte anbefale den. Jeg får bare lyst til å filleriste Gwen og be henne skjerpe seg.

LYD: Hør omtale av Gwen Stefani her!

Christian Finnskog omtaler Gwen Stefani - "Love Angel Music Baby"

Hon är otvivelaktigt en av de coolaste kvinnorna i popmusiken, och med sitt No Doubt har hon frälst miljoner.

Enligt egen utsago så är inte detta ett soloalbum, utan snarare ett musikaliskt experiment, där hon har parat i hop sig med några av de största producenterna i modern dansmusik och Hiphop; Andre 3000, Dr. Dre, Nellee Hooper och The Neptunes. Och det fungerar. Till viss grad.

Starkast är Dre’s bidrag, Rich Girl, som med sin barnsliga refräng sitter som en igel efter första lyssning.

Men som tidigare antytt så är det inte allt som funkar lika bra, som till exempel den anmasande Hollaback Girl där The Neptunes har letat väl långt ner i påsen med överblivna beats. Samma med Cool som med kunde ha varit en låt som Per Gessle gjort till Roxette. På kodein.

Men attityden, den japanska bubbelgum-pop-tematiken (med matchande produktion) och sången ligger så till de grader till Gwens fördel. Skojigt.