Erlend Mokkelbost omtaler Handsome Boy Modeling School - "White People"

Handsome Boy Modeling School 2 er rett og slett en utrolig spennende utgivelse. Den forener noen veldig forskjellige sjangre på én og samme plate, noe som i de fleste tilfeller kan slå begge veier.

Når artister så forskjellig som vokalist Chester Bennington fra Linkin Park og tidligere Faith No More-vokalist Mike Patton er på samme plate som Pharrell Williams og De La Soul, skal det et ganske grundig visjonært talent til for å knytte sammen disse løse trådene.

Denne prøvelsen har de legendariske produsentene Prince Paul og Dan The Automator bestått med glans, og HBMS har blitt en utrolig hyggelig affære.

Både den mest innadvendte indierockeren og den mest realness-orienterte hiphoperen vil kunne sette pris på denne plata, for her får begge i både pose og sekk, i form av genuint gode og underholdende låter.

Skip the skits

Den eneste svakheten er de ganske lange skit’sene som kommer med jevne mellomrom. De har en kort levetid når de så vidt er morsomme ved første lytt, for da blir de rett og slett enerverende ved 5. lytting.

Men når det er sagt, glimter det virkelig til på låter som ”The World’s Gone Mad”, hvor Alex Kapranos fra Franz Ferdinand bidrar, den merkelige miksturen ”Rock And Roll (Could Never Be Hip Hop Like This) Part 2”, og ”A Day In The Life” hvor Wu-Tangs RZA står side ved side med de krøllete Mars Volta-guttene Omar og Cedric.

Første låt ut, ”If It Wasn’t For You” med De La Soul er også en låt god nok til å kunne være album-materiale for dem. Anbefales på det varmeste. Samlere som denne kommer ikke ofte!

Christian Finnskog omtaler Handsome Boy Modeling School - "White People"

Där den förra skivan; 1999 års ”So… How’s your girl?” visade prov och bevis på humor och innovation från herrar producenter Dan ”The Automator” Nakamura och Prince Paul, faller denna skivan lite på eget grepp som vi säger i brottningsbranchen.

Precis som förra gången har Dan & Paul fått med sig en imponerande gästlista, allt från obligatoriska Pharell till RZA, Mike Patton och The Mars Volta. Men dessvärre är inte skivan hälften så intressant som nämnda lista.

Det som sticker ut som riktigt bra med detta albumet är faktiskt just de intressanta artistkonstellationerna där ”A Day in the Life” feat. RZA och The Mars Volta går av med segern som bästa exempel, men när produktionen är slö och uppseendeväckande ointressant så spelar det lite roll.

Konceptualiseringen i sig har sina humor-moment, med modellskolan som ram. Men där igen så måste man ställa sig frågan om det inte är bättre att köpa en ren stand-up-skiva med Bill Hicks. Så slipper man pausmusik också.