Aage Wolf omtaler Thomas Dybdahl - "One day you'll dance for me, New York City"
Lyd: MM omtaler Thomas Dybdahl

Thomas Dybdahls lavmælt emosjonelle gospelpop kan være utrolig vakker, men på de to foregående platene i hans oktober-trilogi, har Dybdahl også vist at den kan være overdreven.

Som regel har det dreid seg om altfor svulstig og anstrengt sang. Denne gangen har Dybdahl derimot strippet ned sitt allerede nedstrippede akustiske utrykk, og ender opp med hva man må kunne kalle melankolsk perfeksjon.

Han synger bedre og mindre anstrengt enn noen gang før, låtene er kanskje ikke like umiddelbare som de har vært på de to oktober-forgjengerne, men til gjengjeld smyger de seg innpå, biter seg fast som igler som aldri slipper taket, og instrumenteringen på skiva er så bra at jeg nesten ikke finner ord.

Enkel, nesten simpel, men likevel ekstremt effektiv og elegant. Årets beste norske? Trur det, gitt!

Christian Finnskog omtaler Thomas Dybdahl - "One day you'll dance for me, New York City"
Lyd: MM omtaler Thomas Dybdahl

Helgen som har gått har varit mer höst än någon annan helg jag kan minnas. Jag gruvade mig faktiskt för att ta itu med Dybdahl efter en nervslitande upplevelse med Elliot Smith.

Jag tänkte att den avslutande skivan i oktobertrilogin helt enkelt skulle försätta mig i en kroniskt höstmörkerdepression.

Dessbättre gjorde den inte det, helt enkelt för att detta inte når mig tillräckligt. De föregånde skivorna i denna triologin har inte helt fallit mig för läppen, måste preciseras, Thomas Dybdahl har en tonsäker röst, javisst, men ack så påfrestande i längden.

Det har han rättat upp, i alla fall till en viss del – och på "One day you will dance for me New York" visar han ett större register. Men när man lägger upp så mycket till melodier mellan melodierna som gode Dybdahl gör - med det menar jag ”stillheten” - så krävs det enormt mycket av artisten, och det är här han inte når upp till hjältar som Van Morrison eller för den sakens skull Nick Drake.

Därför är "Henry" plattans bästa spår, duetten med Silje Salomonsen bryter det mönstret som i alla fall inte går hela vägen hem hos undertecknade.