Aage Wolf omtaler Tom Waits - "Real Gone"

Lyd: MM omtaler Tom Waits


Jeg har aldri vært noen stor fan av Tom Waits, men har alltid hatt respekt for hans evne til å bryte med konvensjonene og gi folk det uventede.

Waits' utspill i vg om at han er stor fan av Kaizers Orchestra, førte likevel til et skepsisfylt innlegg av den nye skiva i cd-spilleren, for er det noe jeg ikke er hypp på å høre mer av nå så er det mer ompa.

Heldigvis har Waits "the blues" denne gangen, som betyr at store deler - de beste delene - av dette albumet er skikkelig nede, og skikkelig bra, og tankene kan faktisk løpe til gamle blueshelter som Robert Johnson og jazzister som holdt på da folk ikke brydde seg om astmatikere, men heller hadde heroin i røyken.

Human beatbox

Waits skal selvfølgelig også vise at han fortsatt er "ung" og vital, derfor prøver han seg på en del av de mer uptempo låtene som human beatbox.

Det låter ikke bra. Takket være programmeringsfunksjonen kan det likevel være en fornøyelse å drømme seg vekk til denne plata, men regner man med rubbel og beatbox, er den dessverre ikke helt topp.

Christian Finnskog omtaler Tom Waits "Real Gone"

Lyd: MM omtaler Tom Waits


Med risk för att få hela art-avantgarde-rock-miljöet efter mig med så måste jag bara säga som det är. Jag orkar inte med detta.

Ja, jag inser att gode Waits har fått massa respekt och en viss karriär av att göra raka motsatsen av vad som är på den musikaliska tapeten.

Ja, jag inser att denna skivan har upp till flera intrikata strukturer och ja, jag inser att mannen besitter odiskutabel talang för berättande texter.

Kommer ikke i nærheten av orginalen

Men vad gör det när det enda jag hör är en man som på sitt bästa gör skitig deltablues i Robert Johnson-tradition, men som på inget vis kommer i närheten av orginalen?

På sitt värsta plockar han fram den mänskliga beat-boxen och ger mig omedelbar svår huvudvärk. Pröva en Chess-box i stället.