Christian Finnskog omtaler Bruce Springsteen- "Devils and Dust"

Jag kommer ihåg i början av 90-talet, 1992 för att vara exakt. Bruce släppte inte bara ett, men två album: Human Touch och Lucky Town. I tidningen GT (Göteborgs Tidning) var det en annons; ”Vägverket har byggt om E6 till fyra fält på grund av det väntade trafikkaoset”. Skivorna skulle nämligen bara släppas på ett fåtal utvalda skivaffärer i Sverige, däribland en i Göteborg.

Och så har det varit i Sverige. Springsteen på Ullevi är ett lika stort begrepp som Astrid Lindgren (nästan), och på 80-talet kunde man förvänta sig att höra en anekdot om The Boss nästan varje dag av pånyttfödda rockälskande fädrer.

För mig har Bruce Springsteen allra mest handlat om – inte helt oväntat- perioden 1973-1984. Från förfärligt underskattade debuten Greetings from Ashbury Park N.J till monumentala Born in the USA. Och med den ballasten så skall det en del till för att få mig på fall från en man som har präglat uppväxt och minnen så till den grad som han ändå gjort.

Springsteen har haft som vana att släppa ett ”eftertänksamt och nedsstrippat” album i varje fall en gång i tioåret. Nebraska från ’82, The Goast of Tom Joad i ’95 – och nu Devils and Dust 2005. Inget stort kompband, inga försök på anthems– bara Bruce och ett knippe historier. Mer rotmusikaliskt, med stark närvaro av fiol och munspel visar han till tider vem som äldst, speciellt på den Nebrasque Long Time Comin’. The Goast of Tom var fin, men de goda melodierna fick vika för historierna, så är inte fallet med Devils and Dust– detta är en renodlad Springsteen-platta med lång lisvtid.

Marte Fougner Hjort omtaler Bruce Springsteen- "Devils and Dust"

En stund nå har jeg tenkt at jo da, jeg liker såkalt voksen-pop. Hvis Big Bang og Jim Stärk er voksenpop så er det helt greit. Kongen av genren, selveste The Boss derimot, er jeg ikke helt på nett med.

At mannen er uhyre talentfull og har mye på hjertet er det ingen tvil om, heller ikke at han har laget noen klassiske perler av noen låter. Men det er lenge siden, det. The Boss anno 2005 er dørgende kjedelig. Dessverre, må jeg si, for han har det jo i seg. Men Bruce på denne plata er tungsinn, alvor og innadvendthet. Han kunne med fordel løsna litt på snippen og prøvd å smile litt inni seg, det hadde nok gjort utslag i låtene hans også.

Dette blir middels låter på en middels plate. Det er nedpå, men så nedpå at låtene totalt mangler egenart. Gjennom et helt album ender sjefen med å fremstå som en humørløs sutrekopp.