Christian Finnskog omtaler Feeder- "Pushing The Senses"

Pop-metal var schangern man brukade stoppa in Feeder i tidigare. Eller kanske pop-punk. Oavsett- glöm det nu.

Nu är det sväve-pop som gäller. Som lillebrodern till U2, eller den något mer aggresiva kusinen till Keane. Mycket piano, ledsna texter som tar vid där den förra skivan ”Comfort in sound” slutade.

Trummisen tog livet av sig före den förra skivan, något som präglade musik och text enormt. Kan verka som om sorgen sitter i minst lika mycket så här tre år senare.

Men det är ett par fina melodier, och till skillnad från andra band i samma gata så sjunger Grant Nicholas inte helt jävligt.

Gamla fans kommer att skrika ut sin ångest, men jag är bara glad att jag äntligen kan titulera mig semi-sväve-pop-diggare. I alla fall i 5-10 minuter.

Marte Fougner Hjort omtaler Feeder- "Pushing The Senses"

Britiske Feeder har et produktivt tiår bak seg. ”Pushing The Senses” er noe mykere enn de foregående albumene deres. Denne gangen har de laget et sympatisk og fint album, i et velkjent gitarpop-landskap.

Det som dessverre taler mot Feeder er at det finnes så uendelig mange band i denne sjangeren, og da skal det noe til å skille seg fra hopen. Denne plata låter stort sett alt for snill og ufarlig til å gjøre det, og det er synd.

For egentlig kommer den jo på helt riktig tidspunkt, når man tenker på hvilken suksess Keane og Snow Patrol har nå. Men dessverre vet jeg ikke helt hvorfor jeg skal høre på Feeder når band som både Teenage Fanclub og svenske The Perishers gjør det både bedre og vakrere.

Likevel er ikke dette en dårlig plate, altså. Bare en ok en. Ekstra fint er det når Beatles-referansene skinner gjennom, som på ”Frequency”. Tittellåta har hitpotensiale så det holder, og har en friskhet jeg savner på resten av plata.

Mulig det er jeg som har blitt for blasert, men som musikkelsker vil jeg ha mer enn bare pent og hyggelig. Kanskje Feeder kan arve tittelen etter Travis som verdens hyggeligste band?