LYD: Hør omtale av LCD Soundsystem her!

Aage Wolf omtaler LCD Soundsystem- "LCD Soundsystem"

LCD Soundsystem var det soleklart kuleste bandet jeg så live i fjor, og jeg har vært svært spent på om de kom til å klare å ta med seg liveenergien på debutalbumet.

Singlene de har sluppet i forkant av denne skiva har nemlig vært mer elektroniske enn det de har fremført live. Men her er det altså: albumet som viser at man kan lage hyperpotent dansemusikk med bass, gitar, trommer og noen gamle synther.

Også hjelper det selvsagt å ha en særegen vokalist med morsomme tekster om alt fra å ha Daft Punk hjemme i stua, til om hipstere som mister grepet.

Her veksler det mellom rockere som "Daft Punk is playing at my house", housebangere som "Tribulations", og utrolig nok har de også klart å snike inn hva man må kalle en psykedelisk poplåt som ikke minner så rent lite om gammal Pink Floyd i "Never As Tired As When I’m Waking Up".

Med andre ord er skiva så variert at de holder på oppmerksomheten nesten helt til slutt. For litt av gnisten svinner mot slutten av plata, kanskje rett og slett fordi den er litt i lengste laget, men uansett er dette en bragd av en plate.

En plate som gjør at det er virkelig morsomt å danse igjen.



LYD: Hør omtale av LCD Soundsystem her!

Christian Finnskog omtaler LCD Soundsystem- "LCD Soundsystem"

LCD Soundsystem har möjligen varit det mest förhandshypade projektet i världen, i alla fall i kretsar där vintage-t-shirts, i-Pod och designer-drugs är lika essentiellt som svart mc-jacka för en hårdrockare i strömstad 1989.

Som ena halvdelen av produktionsteamet DFA har James Murphy fått mer än nog skryt av allt som kryper och går av hipsters, och det har i en del fall varit välförtjänt. Rock och dans är en bra kombination, indeed.

För de av oss som växte upp med Screamadelica så behövs det inga hysteriska sälj-pitchar för att fatta det. Men det som bekrymrar mig mest med LCD är Murphy’s inställning. Ironi är som vi alla vet stendöd och ersatt med benhård sarkasm. Ändå verkar det som ironi är en av grundpelarna i hela LCD-universumet.

”Daft Punk is playing at my house” startar hela skivan, som att visa att ”jag-brukar-säga-i-intervjuer-att-jag-inte-är-cool-men-ja-jag-vet-att-jag-är-cool-men-kolla-så-cool-jag-blir-när-jag-ironiserar-över-mig-själv”. Inte så coolt. Låtarna handlar generellt om hur det är att vara discjockey, gärna med en suggererande, repeterande och monoton ”rock”-bas.

Men hur spännande är det egentligen? När dessutom många av dem klockar in på 6-7 minuter, och det är i ärlighetens allt för långt när många av idéerna går slut efter 45 sekunder, så blir konklusionen att detta är mycket snack och lite revolution.

Men, och detta vill jag precisera, - live kan detta med största säkerhet bli coolt.