LYD: Hør omtale av Kaada/Patton her!

Aage Wolf omtaler Magnet- "Romances"

Når eksentrikerene Kaada og Mike Patton går sammen om å lage kjærlighetsbarn, sier det seg selv at barnet blir ikke helt som alle andre.

Romances er blitt en plate bestående av en solid dose sci-fi-stemning (litt sånn Mars Attacks!, bare uten humor), en god dose croonersvisker, og en hel del humørskifter.

Utrolig nok omtrent hva jeg hadde forventet: et Kaada’sk lydbilde og mye Patton-vokal. På papiret nesten genialt, i virkeligheten både fascinerende og stemningsfullt – men samtidig fryktelig irriterende.

For eksempel: Hvor fett er det å høre Mike synge la-di-da-di-da-di i falsett, mens Kaada spiller skrekkfilm-plystre-orgel?

Joda, stemninga blir guffen så det holder, og det er gøy i noen øyeblikk, men stor musikk er det ikke. Og når størsteparten av plata er omtrent som dette, går i hvert fall jeg fort lei.

Kun to spor er tvers igjennom bra, og det er de to sporene som kan kalles ordentlige låter: Balladen ”Pitié pour mes larmes” og den dvelende klagesangen "Seule”.

Her leverer gutan ikke bare freaky atmosfærer, men også solide melodier. Jeg hadde aldri forventet popmusikk når Kaada og Patton skulle lage skive sammen, men jeg hadde forventet at de skulle komme opp med noe som var litt mer hørbart enn dette.

For med unntak av de to låtene som virkelig fungerer, og uten at skiva er direkte dårlig, så skjønner jeg verken når eller hvorfor jeg skal høre på "Romances".

LYD: Hør omtale av Kaada/Patton her!

Christian Finnskog omtaler Kaada/Patton- "Romances"

Förutom att vara en av musiknorges allra mest sympatiska aktörer, är Jon Erik Kaada också en av de allra rastlösaste.

I ett outtröttligt tempo det sista året har han spottat ut soundtracks, ett andra soloalbum – och nu – en kolaboration med 90-talshjälten från Faith No More, Mike Patton.

En röst som dessvärre har varit allt för lite hörbar efter storhetstiden, en röst som jag med en gång kände att jag har saknat när jag hörde Romances första gången.

Dessvärre så är detta ett album av den mer otillgängliga sorten, och rösten får allt för lite utrymme mellan gregorianska munkpartier och totaldramatiska stråkpartier.

För även om stämingsskapandet är i absolut världsklass så är detta en skiva som man får jobba med, en skiva som kräver absolut närvaro hos lyssnaren, en skiva som faktiskt nog gör sig allra bäst i ett lyssningsrum på ett HiFi-center.

Men därmed inte sagt att den är dålig, för som sagt dessa stämingarna kommer krypande på en när man minst anar det. Enda risken är väl att man inte helt tar sig tiden albumet kräver.